Blå Längtan

”Lejonen sjunger i natt.”

Den gamla kvinnan som människorna döpt till Jorinda, stannade upp och lutade sig tungt mot sin käpp. Hon bugade i vördnad innan hon mini blfortsatte sin vandring över den nigerianska savannen. Hon var på väg mot den livgivande floden. Där, i närheten av det porlande vattnet och under Baobaträdets skyddande grenar skulle hon skörda den helande växten, Det var dags nu, månen var pånyttfödd och tidpunkten den rätta.

Hennes hjärta klappade av förväntan.

Hon hade väntat länge på att blomman skulle öppna sina skira kronblad. I sitt inre kunde hon förnimma den ljuva doften, diskret och blygsam men ändå så förunderligt kraftfull. Det var en doft som frammanade modet att älska, modet att fördriva ondska och den ägde också förmågan att väcka den poesi som bodde i varje människan själ.

Det namn som Jorinda skänkt den skygga blomman var, Blå längtan.

 

Det är den tolfte februari och året är 1950.

I en hydda i en by vid den nigerianska savannen ligger den unga kvinnan Ifeka i födslovåndor.

Hon är tredje hustru till Jomo och hon ska nu föda sitt första barn. Hon har bett brinnande böner till Allah om att hon ska få skänka sin man en son. Hans andra hustrur har endast fött döttrar. En son skulle kunna ge henne den status som hon nu saknar.

Och hon blir bönhörd. I stor smärta föder hon en son, en stor och kraftig pojke, en riktig krigare. Och hennes glädje och tacksamhet är gränslös.  Men en ny våg av smärta sköljer över henne och ifeka föder ännu ett barn, en dotter. En dotter som inte är som andra, en dotter som bär det onda märket. Hennes läpp är kluven och hennes hy är ljusare än andras.

Jomo jublar över sin son men hans dom över dottern är skoningslös. ”Ett barn med det onda märket är inte mitt. För mig finns inte detta barn.”

Den nyfödda flickan placeras i en fallfärdig hydda i byns utkant, Ifeka tillåts gå till henne en gång om dagen för lägga henne till sitt bröst, något hon gör med stor motvilja. Det lilla flickebarnet kommer obönhörligt att svälta till döds i brist på föda och kärlek.

Långt därifrån, i ett land i norr, har en annan kvinna i smärta fött sitt andra barn. Också det en flicka. Den lilla har mött livet på Södra BB i Stockholm, i folkhemmet Sverige.

Överläkare Birgitta Kronwall får rycka in när det nyfödda barnets gravt berusade far, med sin ängslige lille son dyker upp på avdelningen och kräver att få se sin nyfödda dotter. Med sorg i hjärtat försöker hon föreställa sig hur livet för den lilla nyfödda flickan kommer att bli. Det hade räckt med en enda blick på hennes härjade mor för att se att hon delade sin makes förödande kärlek till alkoholen. Flickan som växer upp i ett alkoholisthem får namnet Pia.

 

Två flickor, två livsöden som det oförutsägbara livet kommer att väva samman.

Flickan med det onda märket räddas av örtkvinnan Jorinda som ger henne namnet Naomi. Hon växer upp på savannen, hennes vänner är elefanter och lejon och Jorinda blir den kärleksfulla mor hon saknar. Men ett barn med det onda märket är och förblir en utstött.

Ödet slår än en gång till, Jorinda mördas av fanatiska trosfränder. Naomi räddas till livet av en nigeriansk läkare och hans son, den femtonårige David Adigwe. För David blir mötet med den femåriga Naomi, med hennes vilda vänner, elefanter och lejon ett minne för livet.

David och hans far för Naomi till ett barnhem i staden Kano i norra Nigeria, där skiljs deras vägar. För Naomi blir det början på en svart mardröm.

Överläkare Birgitta Kronwall reser till Afrika tillsammans med en grupp tjänstemän från Sida, de ska besöka flera afrikanska länder, däribland Nigeria.

På ett barnhem i Kano får överläkare Kronwall syn på ett litet flickebarn, ett barn som de andra barnen undviker, ett barn som påstås bära det onda märket, något som läkare Kronwall har ett annat namn på, läppspalt. En åkomma som kan korrigeras med en tämligen enkel operation. Doktor Kronwall reser vidare men hon kan inte glömma den lilla flickan med den kluvna läppen. Och en månklar natt i nationalparken Serengeti fattar hon ett beslut, ett beslut som kommer att ge svallvågor in i framtiden. Hon tar med sig Naomi hem till Sverige, till ett Sverige där människor med en annan hudfärg är något mycket ovanligt.

I den helvita skolan i förorten Årsta i Stockholm möts Naomi och Pia.

 

I Blå längtan får vi följa Naomi, Pia, David och deras familjer över tid och i flera länder och världsdelar. Det är livsresor som innehåller spänning, dramatik, sorg, glädje men också mycket kärlek.

De lever i en värld stadd i stor förändring. Människornas minne är kort, andra världskrigets fasor ligger bara några år bort men nu rasar istället det Kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Kubakrisen, och världen är en hårsmån från att dras in i ett förödande kärnvapenkrig. Berlinmuren byggs, President Kennedy mördas, Vietnamkriget utbryter. Nelson Mandela döms till livstids fängelse. I Grekland tar en militärjunta makten. I Nigeria utropar igbofolket en egen stat, Biafra, och det nya TV- mediet ger ordet svält ett ansikte. De fruktansvärda bilderna på små barn med uppsvällda magar sprids ut över en chockad värld.

Men under sextiotalet föds också en ny ungdomskultur, ett nytt mode, ny musik, en ny frihet., studentrevolter, Flower power rörelsen, P-pillret lanseras, den svenska synden går på export.

 

Blå längtan handlar om alla människors lika värde om rätten till frihet både till kropp och själ, tanke och ord. Andemeningen, budskapet i Blå längtan är detsamma som i Martin Luther Kings berömda tal ”I have a dream”. Doktor King som föll offer för en mördares kulor.

Jag börjar Blå längtan med ett citat ur det talet. Ett tal, som sedan jag hörde det första gången för många år sedan, har varit min ständiga följeslagare och ledstjärna.

 

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

 


Facebook
Translate
    Translate to: